tiga eller tala

Christina Claesson

Tiga eller Tala

Berättelser från tigandets kultur

215 sid. inb.
bookLund förlag
ISBN: 91-86420-63-1

En generation går åt helvete?
Hon drog igång en debattstorm genom sitt vittnesbörd om tillståndet i skolorna. Locket lyftes till en tryckkokare. Genom hennes starkt målande berättelse fick allmänheten in på bara skinnet uppleva hur det liv ser ut som många skolbarn lever. Föräldrar och allmänhet hurrade och hyllade hennes civilkurage. Politiker skyllde ifrån sig: "Hon svartmålar." Lärare kände sig trampade på tårna: "Hon förstör stämningen ".

Vad hände sen?
Här har Christina Claesson skrivit en partsinlaga, där hon kopplar erfarenheter som författare och pedagog, från grundskola och fängelse, med djupt personliga upplevelser av att våga eller inte våga tala, att tvingas tiga, och priset för att trots allt ta till orda. Hon granskar yttrandefriheten från dess innersta mänskliga kärna.

Tiga eller Tala
Den tigandets kultur hon nagelfar kännetecknas bl a av sin skräck för att möta kritik. Christina Claesson vänder sökarljuset även mot sig själv. Hon granskar sin egen generations del i den utveckling som i dag vänt övervåld till undervåld, den stimulanskultur som förväntar sig att vi hämningslöst ska tala om intimaste privatliv, men samtidigt får oss att tiga om de viktigaste frågorna. Spännvidden i hennes berättelser rör sig mellan rännsten och himmel. Kring en dödfödd hundvalp, livstidsfångar som lär sig bryta servetter, en polis som är exorcist, en bindgalen bondfru, en kortsnaggad främlingslegionär och ett öppet brev till statsminister Göran Persson spinner hon ett nät av berättelser som vill fånga en djupt etisk fråga: Behöver vi människor? Vad ska vi i så fall ha varandra till?

Tiga eller Tala är en bok som räddar dagen för alla som förtvivlar. Över dagens skolsituation, över tigandets kultur, över bristen på civilkurage och respekt.

Tiga eller Tala / Kapitelrubriker:

Beslut fattar mig - Fängelsets tystnad - Att kalla någon mördare - Överlevarens röst - Att lyssna till sitt nej - Därför - Ondskans monolog - Att hälsa tillbaks - Bönhörelse och hundar - Bestulen på gensvar - Att lyssna till sin egen röst - Att lyssna till sitt eget hjärta - Inkompetent skolavslutning -Majonnäs och invandrarpolitik - Psykopater - Att till slut säga det högt - En generation på väg åt helvete, rent ut sagt - En ängel talar - Mellan höga mål och låg verklighet härskar det fega tigandet - Jag ska inte kalla dig hora men jag vet vad jag tänker - Mörkrets makter viskar - Hallå, statsministern! - Går dom att äta? - Tigandets kultur - Varseblivning och 56 påståenden om en kass skola - I dialog med skaparkraften - Blod & Död - God Vilja, kompetens och sanning - Det tystade Ödet - Det behövs människor för att vi ska bli människor

Förord ur Tiga eller Tala

Jag är en blyg person, periodvis har jag varit skygg på gränsen mot social fobi. Det har jag efterhand lärt mig att bemästra, men att tala eller utsätta mig för andras blickar kunde förr vara obeskrivligt skräckinjagande. Trots det var det alltid viktigare att vara trogen mina sinnen och min varseblivning.
Sanningen, så som jag förmår uppfatta och uppleva den, är ovillkorlig. Ställd inför en uppenbar lögn har jag svårt för att hålla mun. Jag påstår inte att det skulle vara en dygd alla gånger, kanske är det mest social osmidighet och bristande uppfostran. Framförallt handlar det om ett behov av överensstämmelse mellan varseblivning och ord. Mina ord är starkt kopplade till mina sinnesintryck och de slutsatser jag drar av dem. (Kanske är det därigenom jag har funnit litterär fristad från dessa stränga sanningskrav hos skrönorna och fabulerandet.)
Överensstämmelsen mellan varseblivning och ord är lika viktig för mig som livet självt och för dess skull utsätter jag mig uppenbarligen för återkommande fara.
Att leva i en livslögn, som riskerar att avslöjas, kan få människor att slå, döda och våldta. Alla älskar en sanningssägare - så länge sanningen inte drabbar en själv. En 15-årig flicka jag intervjuade sa så här: "Att bli kallad för hora är väl inget. Det är värre att bli kallad tjock." I hennes fall var "hora" en uppenbar lögn och sårade inte, men kommentarer om hennes vikt drabbade hennes osäkra självbild. En illa tåld sanning sårar mer än en uppenbar lögn.
Den livslögn som kan bli så dödligt sårad att den själv vill döda, den bygger vi upp för att slippa konfronteras med våra egna tillkortakommanden. Den grundas på en dröm som gick i kras; drömmen om ett liv som skulle nå sin uppfyllelse. Människan är skapad för att skapa. I glappet mellan ständigt ökande yttre krav på perfektion och minskande möjligheter att vara herre över sitt eget skapande göms en krutdurk.
En växande spänning av otillräcklighet, avund och missunnsamhet kan nå tillfällig lättnad genom att projiceras på andra. Så ger detta mörker näring åt kränkta känslor, chauvinism, rasism och gängkrig, både i rännsten och nationer.
Drömmen om perfektion är även en kollektiv livslögn vi alla är insyltade i. Den svenska skollagen är en sådan illusion. Den uttrycker mycket vackra mål. Skolan ska främja elevernas "harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar... Skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. främja jämställdhet mellan könen samt 2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden."
Det är väl inget fel i att ha vackra mål eller att tänka positivt. Men om man för de höga målens skull blir blind för rådande realiteter och om positivt tänkande grundas på förljugen varsebliv-ning, då är det inte utveckling vi bygger utan livslögn.
Denna livslögn är kittet i den politiska korrekthet som gör att det snart inte finns en människa i detta land som kan säga en rak sanning. Kalla en spade för en spade, och en katt för en katt, och alla spadars och katters självutnämnda talesmän kommer att påstå att du kränkt dem. Vi har satt el-staket runt alla de ord som antyder att Perfektionen har en spricka. "Städare" har blivit "lokalvårdare", "hygienassistent" och "miljöarbetare". "Neger" har blivit "svart" eller "färgad". "Fångar" har blivit "klienter" och "intagna", och "straff" har blivit "påföljd" och "konsekvens". Senast är det "urininkontinens" som döpts om till "överaktiv blåsa" för att ingen ska tro att det är nåt fel på en, tvärtom, det är något som jobbar alldeles extra duktigt! Hur många svenskar kan på ett ledigt sätt säga "invandrare" utan att stamma lite grann, som om man skyggade inför en el-stöt? Sa jag rätt? Är jag rasist nu? Skulle jag sagt "andragenerationssvensk"? Från departementshåll jobbas det hårt på nya beteckningar som för en stund ska förvirra den klara blicken och skilja orden från varseblivningen, och så växer tigandets kultur.
Lär dom sig aldrig?
Vi har en skolminister som nu har tillkännagett att skolbetygen än en gång ska omformuleras. Idag kan man få Godkänt, Väl Godkänt och Mycket Väl Godkänt (G, VG och MVG). (En språklig konstruktion som skulle kunna jämföras med Aktiv Blåsa, Överaktiv Blåsa och Mycket Överaktiv Blåsa.) Därutöver kan man få inget betyg alls, detta som i folkmun (och endast där) kallas för Icke Godkänt. Skolministerns nya insikt är att barnen kan uppleva "Godkänd" som kränkande och därför ska man hitta på nya ord. Ska vi gissa på Perfekt, Mer Perfekt och Ännu Mer Perfekt (P, MP och ÄMP)?
Det är ett lögnaktigt språkbruk och ett tankefel som har traditioner sedan 70-talet, då ett av socialdemokratins slagord var "ökad jämlikhet". Som om jämlikheten redan var en självklar utgångspunkt som enbart behövde putsas upp för att nå sin fullbordan!
Sanning är kränkande endast för den som lever på lögn. För den som vill utvecklas är den en nödvändighet. Det verkligt kränkande för skolbarn är för det första det faktum att de tvingas gå 12 år i skola utan att få den grundutbildning de behöver för att kunna försörja sig och leva ett värdigt vuxenliv, för det andra att man ljuger i sitt gensvar till dem.
Att det blivit så är något som även jag, och många i min generation, har del i. Det är min del i denna tigandets kultur som jag vill berätta om här.
Man hör ibland beteckningen "tystnadens kultur", vilken jag tycker är missvisande. Tystnad är ofta något positivt och något som vi lider brist på idag. Vi har inte tystnad, vi har buller, skrän och en massa onödigt babbel. Det är den del av tystnaden som består av tigande, som är det skadliga. Därför vill jag kalla det Tigandets kultur, för att undvika att bidra till begreppsförvirringen.
Mina berättelser är personliga; gör inte anspråk på att vara heltäckande eller vetenskapligt objektiva. Jag är tvärtom övertygad om, att i ett sådant ämne som "tala och tiga", kommer man sanningen närmast just i skärningspunkten mellan det personliga och det allmänna.
Jag har följt den moderna svenska skolans utveckling från första parkett. Jag har varit elev, förälder, lärarvikarie. Jag har gästat många hundra skolor med teaterföreställningar, berättarföreställningar, som författare och som ledare för skrivarverkstäder. Jag har undervisat i fängelse och jag har sett fler lärarrum från insidan än de flesta - men alltid som outsider.
Jag har varit med ända från förbudet mot skolaga till dagens situation som är, snart sagt, den omvända. Då var det lärare som misshandlade elever. Idag är det elever som mordhotar lärare. Redan har det första mordet på en elev ägt rum, i Bromma. I USA har skolskjutningar redan blivit ett begrepp. Man behöver inte måla fan på väggen för att se vilka nya tragedier som väntar framöver. Någon vändpunkt för att stoppa dem har vi ännu inte sett.
Min egen skoldebut sammanföll med lagen mot skolaga.
Det var den busigaste skolan i stan, Bergaskolan i Limhamn, där jag började 1959. Året dessförinnan hade en lärare ryckt örat av en elev, sades det, och denna händelse ledde till att agan förbjöds i Sverige. Det var med upphetsade rysningar jag såg fram emot terminsstarten.
Jag tillhörde första årskullen i grundskolan, liksom senare i det nya gymnasiet. Jag var den första i min klass som vågade säga du till läraren, det var visst i andra året på gymnasiet. Du-reformen skulle genomföras (sa vem?) men ingen vågade riktigt ta steget. Man gick runt det där duet som katten kring het gröt, mer än man tidigare försökt kringgå det krångliga tredje personens "magistern" eller "fröken".
Vi var en grupp på 7-8 stycken i min avgångsklass som vägrade ha studentmössa. Vi var första årskullen, banbrytare, och vid oändliga och resultatlösa stordemokrati-möten i aulan hade det diskuterats vilka nya traditioner som skulle skapas. De flesta ville ändå ha den där vita mössan, trots att den inte längre stod för någon examen och inte kunde anses vara en triumfartad erövring.
En dag i slutet av 70-talet inträffade något som kom att bli en vändpunkt i min egen inställning till pedagogik: Jag slog ett barn i en klass där jag var lärarvikarie.
Jag hade aldrig haft planer på att bli lärare; vikariaten var en födkrok i ett skede då jag ville utvecklas till författare. Jag hade vikarierat i diverse småskolor på landsbygden, både på öarna i norra Roslagen och i Skåne. Så hamnade jag på en förortsskola i Malmö, en 6: a på Augustenborg.
Efter en vecka var jag förtvivlad av vanmakt och frustration. Klassen var i kaos. Jag var ung och oerfaren och den fribiljett i form av nykomlingens charm, som man kan åka flera hållplatser på, hade gått ut. Kvar stod det vardagliga tragglet och barnens frustration över att ha fått kontinuiteten med sin ordinarie lärare avklippt. Mitt humör rann över och jag smällde till ett av barnen som satt längst fram, med en rungande örfil. En tjock liten kille som hela veckan hade legat knäpptyst över bänken med kinden försänkt i handflatan, medan han sakta och omständligt fyllde i varannan ruta i sitt matteblock med blyerts, svart och vitt, sida upp och sida ner, som ett oändligt schackbräde. En dag yttrade han sitt första ord. Inför något jag bad honom göra lyfte han sitt blanka uttryckslösa ansikte och sa "Nä". Då smällde det.
Sen tog jag gråtande nyckelknippan från katedern och gick upp till rektor, gav honom nycklarna och sa "Aldrig mer".
Jag skämdes som en hund. Slå ett barn! Var jag riktigt klok? Jag hade misslyckats i en situation som jag inte var kompetent att bemästra. Jag förebrådde mig också att det var den passivt motvillige eleven som drabbades och inte någon av de utagerande busarna. Det var hans truliga tystnad som provocerade mig, inte de andras högljudda liv.
Jag fattade ett principbeslut: att aldrig någonsin undervisa någon som inte frivilligt valt mig. Det stängde lyckligtvis en bana jag inte funderat på. Jag undgick risken att få höra mig säga: Om jag inte kan göra det jag vill, så kan man ju alltid bli lärare.
Kravet på frivilligt samarbete har jag sedan hållit fast vid, även i sammanhang som utåt sett präglas av starkt tvång, t ex fängelset.
Pojken jag smällde till - hade det varit idag hade det naturligtvis blivit efterföljder. Den gången åkte jag hem till honom och hans mamma och bad om ursäkt, och det löste sig. Jag har aldrig, varken förr eller senare, burit hand på ett barn.
För mig var det en vändpunkt.

Vi slutade slå barn men i stället är det nu barn som slår de vuxna.
Vi ville lära barn att lösa konflikter med saklig argumentation och förnuftiga resonemang i stället för med våld, hot och förtryck. Men finner nu att många barn har ett aktivt ordförråd som är mindre än vad man kan lära en välartad Border-collie, och en fjärdedel av eleverna slutar 9 års skolgång som analfabeter.
Vi ville skapa jämlikhet mellan könen. Men kan nu konstatera att varenda tolvårig tjej i detta land redan har vant sig att bli kallad "hora" och "luder" av sina jämnåriga.
Vi innehållsdeklarerar all mat och förbjuder gift i livsmedel och miljö. Men vi låter vilken skit som helst invadera själen. Är detta en yttrandefrihetens triumf? Vi ville lära barn att bli stolta individer som står för sina rättigheter. Men ser nu att första ordet är "Kränkt!" ifall någon ifrågasätter deras rätt att leva ut minsta egotrippade nyck. Tron på demokratin minskar bland de unga, och en överväldigande majoritet bland dem förespråkar dödsstraff.
Hur gick det till, att vi i stället för öppen demokrati fick en tigandets kultur? Att vi i stället för frihet och verklig frigjordhet fick skamlöshet?
Allt detta är det vi, vi vuxna, som har lärt dem. Barn kommer oskuldsfulla till livet. Om barnen inte lär sig, är det för att ingen lärt dem. Om de uppför sig illa, är det för att ingen har lärt dem bättre. Om vuxna fortsätter att klaga på ungdomen är det för att vuxenvärlden inte lärt sig utöva sitt vuxenskap på ett vettigt sätt.
När blir man vuxen? Var går gränsen mellan vuxen och barn? Jag anser att det är då man börjar ta ansvar för sin upphovsmannadrift och den skaparkraft som är en grundläggande drift hos oss. Vuxen blir man den dag man inser sanningen om vad man varit offer för - andras konstruktiva eller destruktiva upphovsmannadrift - och därmed tar till orda och handling, då man väljer att tala i stället för att tiga och tar ansvar för sin egen upphovsmannadrift för att sätta sina egna spår på världen. Somliga kommer aldrig dithän hur gamla de än blir. Andra når dit innan de är skolpliktiga.
Det finns en avgörande skillnad mellan barn och vuxna: Vuxna har varit barn. Barn har aldrig varit vuxna. Vuxna vet hur det är att vara barn. Barn vet inte hur det är att vara vuxen.
Det är på de vuxna som erfarenhetens ansvar vilar, på var och en som i något avseende är mer vuxen än någon annan. Går det att överföra erfarenheter? Går det att lära av någon annans lärdom? Det går i alla fall lättare genom att tala än genom att tiga.

Dessa frågor är detsamma som att undra: existerar empati? Är det någon mening med att ha ett samhälle? Har människor över huvud taget någon nytta av varandra? Behöver vi människor?

Christina Claesson